Pelarsalen
I närheten av Kerstinbo finns den så kallade Pelarsalen där de drygt 250-åriga furorna samsas med 150-åriga granar, men historien om Pelarsalen är betydligt äldre än så. Den börjar redan på 1300-talet och i skriven form omnämns området 1362 då hemmanet på Bro, inom vars ägor Pelarsalen ligger, förlänades Olof Nilsson i Bro av den mäktige riddaren Magnus Gislason på Aspnäs. Han utsågs också till hövding av Gästrikland. 1370 uttalade kung Albrekt sitt välbehag med "Olof i Bro" och fastställde hans ställning som kungens man och domare i Gästrikland. Hemmanet i Bro tillsammans med underlydande gårdar gjordes till frälse.På 1400-talet testamenterades gården till Uppsala domkyrka och förblev i dess ägo tills dess att Gustav Wasa förstatligade kyrkans egendomar. Gustav II Adolf donerade ett antal hemman till Uppsala Universitet 1624 och där fanns också Bro med och det var under den har tiden som Pelarsalen anlades. Under järnbrukstiden ägdes området av Gysinge Bruk och Söderfors Bruk och kom 1904 i Korsnäs Marmas ägo. De har sedan försökt bevara skogen i ursprungsskicket såsom det var på de gamla bruksskogarnas tid.
Vid två kraftiga stormar 1932 och 1954 fälldes delar av Pelarsalen och man diskuterade då hur man på bästa sätt skulle ta tillvara de fallna jättetallarna. 337 stockar sågades och den sammanlagda längden var 1964 meter. Tre stockar räckte för att få en kubikmeter sågvara något som det idag krävs 10-12 stockar för. De sågade stockarna blev golv i Bomhus kyrka utanför Gävle och det som blev över användes i Korsnäs Marmas personalrestaurang "Tre stockar" .
Under 1800-talets början höggs alla granar ned och användes till kolning och därför är granarna inte äldre än cirka 150 år. Tallarna sparades till "tjänliga ämnen" och storverksträd. De behövdes nämligen till hjulstockar för om- och tillbyggnad av hammar- och ankarsmedjor i bruken. Många trän står dock fortfarande kvar och tallen dominerar det tre hektar stora området. Några av de verkligt stora träden mäter cirka 275 centimeter i omkrets i brösthöjd. Två man når med nöd och näppe runt dem.